onsdag 24 juli 2013

Jakthistorier av Liselott Willén

En udda roman som trots allt fick mig att längta till Åland.

Handling: Erik Sorsa återvänder till barndomsstaden Mariehamn på Åland efter en framgångsrik karriär som chefsrekryterare. Han är ensamstående och finner plötsligt livet meningslöst, han har nått sina uppsatta mål, tjänat tillräckligt med pengar och fått den status han eftersträvat. På en tillställning får han syn på en kvinna i svart klänning. Det är någonting med kvinnans blick som Erik inte kan sluta tänka på. Samtidigt får han ett erbjudande om att rekrytera en ny chef till Mariehamns konstmuseum, ett uppdrag alldeles för regionalt för honom, men han accepterar. Det visar sig att kvinnan med den svarta klänningen är gift med en av de tre aspiranterna till konstmuseumsjobbet. Erik, som alltid har haft kontroll, alltid har haft förmågan att avslöja människor och deras svagheter, snärjs in i ett drama där kärlek kan beskrivas som kontroll över någon annan. Samtidigt jagar en journalist Eriks egen historia, och anledningen till att han har hållit sig borta från Åland i mer än tjugo år. 

Jag har läst flera av Liselott Willéns böcker eftersom sambon är uppvuxen på Åland och gärna vill läsa böckerna. Bådas vår favorit är Islekar men då har jag inte läst hennes förra bok Ingenstans under himlen.

Det är inte helt lätt att skriva om Jakthistorier då den kräver lite av läsaren. Allt är inte självklart utan det gäller att läsa noga och ibland tolka in en del själv. Det finns som alltid ett mörker i boken och det som gör boken mest obehaglig är de korta jakthistorierna från Erik Sorsas barndom.

Huvudkaraktärerna mår inte särskilt bra och det är inte så lätt att tycka om dem eftersom de inte tycker om andra. Det som ändå gör dem intressanta att följa är deras beteende och deras jobb som framställs på ett bra sätt. Erik Sorsa som åtar sig jobbet som chefsrekryterare med intervjuer och personlighetstester och Silke som röntgenassistent på sjukhuset.

Något som drar ner boken aningen är att det var lite för ofta som de sprang på varandra eller såg varandra av en slump. Även om Mariehamn är litet så är det inte riktigt så litet. Men det är en petitess i sammanhanget. Jag önskar att jag kunnat läsa den här när vi var på Åland men tyvärr kom vi inte iväg i år. Men jag längtar efter att få vandras runt lite där igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar