måndag 5 oktober 2015

Det krävs tusen vackra ord av Rose Marie Bouw

Så smärtsam...

Handling: Den morgonen Ulrika ställer sig på vågen och ser 143 kilo har en gräns passerats och förlamningen bryts. Hon betraktar sina tre små pojkar som leker på vardagsrumsmattan. Ulrika tar sin handväska, går ut genom dörren och lämnar sitt liv bakom sig. 

Molly är sju år. Fröken säger att hon har en vild fantasi när hon berättar om monstren under sängen. Monstren som kom fram när mamma dog. Med sina fräknar och sin porlande nyfikenhet korsar Molly Ulrikas väg. Ulrika väntar på att få dö, Molly på att livet ska börja igen.


Det gör ont att läsa den här boken och den utmanar mig och omgivning med Ulrikas beskrivning om sig själv och hennes handlingar.

Ulrika som alltid vägt lite mer än andra. Ulrika som tröstätit när livet blir tufft. Ulrika som inte älskar sig själv. Tillslut spricker hon. Hon bara lämnar allt.

Den här boken berör mig. Den väcker känslor i mig och den får mig att fungera på hur jag själv skulle agera i olika roller. Historien växer sakta fram och jag tycker att Rose Marie Bouw beskriver bakgrunden på ett så lagom sätt. Det är inte övertydligt utan med lite tillbakablickar här och var får läsaren se hur det sakta går åt fel håll mer och mer. Och en dag visar vågen 143 kr.

Samtidigt som jag lider med Ulrika blir det också svårt att förstå att hon bara lämnar sina barn och går. Men jag har haft förmånen att må bra. Jag har aldrig sjunkit så djupt att jag inte klarat av det. Och jag kan förstå att människor kan hamna där. Men det är ändå inte helt enkelt. Men en riktigt djup depression är inte enkel. Blir den för djup försvinner instinkten om att skydda sitt barn mot omvärlden till varje pris och istället vill man skydda barnet mot sig själv. Genom att försvinna...

Med i boken finns också Molly. En Molly som saknar sin mor. Molly är inte riktigt en huvudperson här. Men hon finns och hon visar en annan sida när modern faktiskt inte finns mer. Hon visar ensamhet.

Min pocketbok är på ca 270 sidor och jag tycker att Rose Marie Bouw fått till en mycket bra bok trots att den inte alls är särskilt tjock. Hon har helt enkelt fått in det som behövs.

2 kommentarer: