söndag 27 november 2016

Det gångna är inte en dröm av Theodor Kallifatides

Vacker och intressant...

Handling: Åtta år gammal var jag när morfar tog min hand och inte släppte den förrän vi hade funnit mina föräldrar i Athen. Vem vet vad som annars hade hänt mig, om jag hade stannat kvar.
Någon vecka tidigare hade en hop fascister med vapen i hand tvingat alla människor samman på kyrkans yttre gård. Där stod vi unga och gamla skräckslagna medan deras beryktade capo långsamt synade den ena efter den andra för att till slut välja ut några män som han tog med sig. Deras kroppar återfanns aldrig.Det var 1946, någon gång på våren eftersom mandelträden i långa rader blommade och dalen var som vackrast.
Bokläsandet går rätt trögt just nu och den här boken har dels fått vänta länge på att bli läst (hyllvärmare - vilket den inte förtjänade att vara) och dels har det gått en vecka sen jag läste ut den. Jag har knappt påbörjat någon ny. Visserligen har jag lyssnat men även det tar emot lite.


Jag har läst flera böcker av Thoedor Kallifatides. Minst fem i alla fall varav en har varit självbiografisk om hans tid i Sverige och lite reflektioner över skillnader mellan svenskar och greker (om jag minns rätt). Den här handlar huvudsakligen om hans uppväxt i Grekland.

Nu när det ändå gått en vecka sen jag läste ut boken kan jag fortfarande måla upp bilder inom, olika scener som beskrivits. Theodor Kallifatides är verkligen skicklig på det och han får verkligen svenskan att kännas vacker. Han beskriver också hur gärna han vill skriva som ung men hur svårt det är att få till det. En mening där han reflekterar över något han skrivit fångade mig lite extra:

"Och hur kom det sig att det jag såg fick mig att vilja gråta, medan det att skriva om det gjorde mig lycklig?"

Det jag mest tar med mig från boken är att jag fått en liten inblick i en liten del av Greklands historia. Delar av det sett med ett barns ögon men ändå skrivet av en äldre vis man. Om hur fattiga många var, om prostitution, om politiska maktkamper och så vidare. Allt skrivet på ett väldigt lättillgängligt. sätt.

Boken får mig också att fundera över människans psyke. Till exempel varför män inom det militära i många fall kan visa sin makt så tydligt och behandla de med lägre grad så illa.

Jag är glad att Johannas En världsomsegling på 366 dagar fick mig att ta tag i boken! Inte så mycket för att jag kan bocka av Grekland utan just för läsupplevelsen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar